Post-resjobb, post-ångest

Café Strindberg, Helsingfors.

Från ökenhetta i Marrakech drog jag direkt till några få plusgrader och regnstänk. Det går knappt att sammanfatta tre veckor Marocko, och absolut inte från ett snålblåsigt Finland där foccacian med oliver och mozzarella kostar 6.50 euro, 20 cent billigare än vad jag först trodde. I Rabat är det en hel middag. Jobben då, fisket, arganoljan, svenskarna i Marrakech – det som vi kom dit för att göra. Nja, det är svårt att säga innan jag har landat, speciellt när de bästa tipsen kommer när vi redan är hemma.

Vi borde åka tillbaka, helst i början av november. Någon som har en billig flygbiljett över?

Saker som är lika

När gratistidningen City inte har sommaruppehåll, och redigeraren i Stockholm kommer ihåg att jag finns, sitter jag i tidningens nöjespanel. Det är väldigt oklart vilka meriter som gjorde att jag egentligen hamnade där, men uppmärksamhetstörstande som jag är tackade jag ja direkt när jag blev tillfrågad. Det ska tilläggas att uppdraget inte är speciellt betungande. Någon gång vid tolv-tiden på torsdagen mejlar en stressad City-reporter fyra frågor. De senaste veckorna har det handlat om allt ifrån Michael Jackson, till Britney Spears och Tomas Ledin. Ibland är det lätt att engagera sig (Britney), ibland kunde jag inte bry mig mindre (Ledin).

Men så fredagen innan City:s sommaruppehåll kom den, frågan som jag har haft ett svar på sedan slutet av förra årtusendet: Vilken filmkaraktär skulle du vilja vara?

Bekymmerslös på gränsen till likgiltig och alltid iklädd pyjamasbyxor, ”The Dude” har varit min idol sedan jag såg Coen-brödernas ”The Big Lebowski”. Nu när jag tänker efter påminner hans vardagsrutiner ganska mycket om min nuvarande frilanstillvaro.

Frilansstrategier

Partiledaren för det ryska minoritetspartiet som jag tyvärr glömt namnet på.

Det finns olika strategier för hur man som journalist gör för att kontakta folk. I Madrid går du in och sätter dig på ett kontor med mörka träpaneler och vägrar gå innan du har fått vad du kom dit för. I Granada får du taxichauffören att köra dig till en adress som inte finns och får sedan en tre timmar lång rundtur, inklusive marockanskt te och pannkakor. I Tallinn övertygar du ledaren för det ryska minoritetspartiet att gå med på ett möte och kommer ut två timmar senare med migränhuvudvärk av tolkens tunga parfym.

I Marocko, som jag är på väg till den här gången, charmar du medarbetaren på hjälporganisationen och en timme senare trillar kontaktuppgifterna ner i inkorgen. Sweet!

Den växande open desk-trenden

Fördelen med att inte ha ett kontor blir uppenbar med ett café som Knus på hörnan. Idag testar jag deras open desk.

When it rains, it pours

Kontraktet var påskrivet. Malin skulle handla färg, stockholmsvit, och vi skulle börja måla i helgen. Några timmar senare droppar vattnet från taket. Den asiatiska grannfamiljen en trappa upp har bestämt sig för att renovera badrummet och den inte så händige hantverkaren har lyckats ha sönder ett rör som gör att vattnet långsamt sipprar ner till våningen under. Kris, panik och nya hantverkare som river upp eländet. Bara för att hitta mögel. Receptet: Två veckor för att torka upp vattnet och ytterligare någon veckan när taket måste läggas om och vi inte kan vistas i lokalen.

”Efter regn, kommer pengar”, eller nåt i den stilen, konstaterade grannen förnöjt när hon kom ner för att titta på förödelsen. Tydligen något kinesiskt ordspråk, de har visst ett för alla tillfällen. Det enda svaret på det är väl: ”When it rains, it pours”.

Fint som ett frilanskollektiv

”Så fint så att jag nästan börjar gråta”, sa jag när  jag såg Barbro-loggan för första gången. Kollegorna var som barn i en godisbutik när vi provade stämpelfärger och jag ville trycka tygpåsar med namnet stort över hela det rättviseproducerade tyget. Sedan kom hemsidan, jag missade ett möte för att jag jobbade dygnet runt på HD (kändes det som) och plötsligt tittade vi på en möjlig lokal/kontor på Spångatan. Jag har inte själv sett  underverket, men där ska vara två stora rum och förhoppningsvis ett helt okej trägolv under plastmattan. Om allt går vägen flyttar vi in i början av september, men redan i dag har jag flyttat in på kollektivetbarbro.se , Kristina har fotat och jag har äntligen lyckats lägga upp bilden rättvänd.

Min debut som konsertrecensent

Ibland är frilanskollegor bra att ha till mer än att bolla idéer med. Som till exempel när man kommer in på press/vip-läktaren på Ullevi och inser att ALLA är där. Svenskan har Stefan Thungren och en webbare på plats rapporterade jag innan jag insåg att tjejen med laptop i knät och en röd blomma bakom örat var DN:s Nanushka Yeaman.

I lördags klockan 10.08 satte jag mig på tåget till Göteborg för att recensera Madonnas första konsert i Sverige på 19 år. Jag hade med mig block och penna. Alla andra (utom Thungren) hade datorer. Jag kände mig som om jag kom från stenåldern. De kunde lika gärna ha gett mig en bit bark och en flintasten att knacka ner mina anteckningar med. Dagen efter slet jag med texten medan Ozzy, katten med kanske världens största kastrathäng, envisades med att lägga sig rakt över alla papper. Jag överlevde och här är bilder som bevisar att jag faktiskt var där och inte bara hittar på alltihop. Det blev en recension också. Här finns den.

Madonna på Ullevi i Göteborg.

Lägg märke till alla laptops. Expressen-Nunstedts skalle till höger i bild.

En norsk, en svensk…

I klippet ovan skojar Björn Gustafsson med norska maffian och hur svårt de måste ha att få resepkt. ”Jag ska sticka kniven i dig”, låter liksom inte så farligt när meningen avslutas med att rösten går upp i falsett. I senaste numret av ”Språktidningen” förklarar man varför norrmän alltid låter så käcka, åtminstone de som kommer från Oslo eller där omkring. Den höga tonen har dubbla funktioner, dels talar den om var den viktigaste informationen finns, dels signalerar den att satsen är slut.

Jag har alltid fnissat igenkännande åt Björn Gustafsson, det gör jag inte längre. Idag ringde en upprörd norrman till redaktionen. Han gillade inte kollegans krönika om de spelande ögynbrynen (Alexander Rybak i ”Allsång på Skansen”). ”Elisabeth Andreassen er nået av det finaste vi har”, förklarade han apropå att artistfältet verkade vara från 1985, allt enligt kollegan. Innan han la på hann han också ondgöra sig över alla Norgehistorier som vi svenskar har för vana att dra i tid och otid. Inte någonstans fanns det några höga toner i slutet av meningen. Det här var uppenbarligen en väldigt deprimerad norrman. Som nog har bott lite för länge i Landskrona.

Att vara Schulman

Barbro-kollegan ägnar två inlägg åt Alexander Schulman. Anledningen: Samma dag som han lanserar sin pappa-blogg har han en lång drapa i DN om bloggarnas irrelevans som agendasättare. Isobel Hadley-Kamptz avfärdar det hela som ett skämt samtidigt som fler lägger sig i debatten.

Och Schulman får den bekräftelse och uppmärksamhet han behöver.

”Ge mig något lättjobbat, ge mig Salem al Fakir!”

Idag intervjuade jag en ganska välkänd, svensk artist med rötter i Iran. Bara den informationen begränsar frågan om vem det kan vara ganska rejält. När artisten sedan ringer upp fem minuter efter att vi har lagt på och är orolig för vad hon eller han har sagt börjar varningslamporna lysa. Kan verkligen de helt oskyldiga svaren på mina frågor skada? ”Definitivt inte”, säger kollegan. Själv tänker jag att jag som nöjesreporter inte borde behöva fastna i sådana här situationer. Precis som att jag inte ska behöva fastna i krogkonkurser som tar en och halv vecka och ett överdrivet antal omskrivningar att reda ut. ”Ge mig något lättjobbat, ge mig Salem al Fakir!”