Jag är tillbaka på kontoret efter att ha spenderat förra veckan i Rom instängd i ett mikrobiologiskt lab. Tanken var att jag skulle få en förståelse för hur forskarna jobbar, och tvärtom, och mellan flashbacks från gymnasiet lyckades jag snappa upp en hel del.
Möjligheten att åka till Rom får man via ett EU-initiativ som heter Relate. Du skriver en kort motivering om varför just du ska åka och det enda kravet är att du ska vara nästan färdig journalist eller i början av din karriär. Jag är kanske inte helt objektiv, men av alla projekt som kommissionen strör pengar över, var det här ett av de bättre.
Jag skulle aldrig ha fått möjligheten att hänga i ett labb med forskare en hel vecka, förmodligen hade jag inte ens blivit insläppt. För forskarna är det en chans att visa upp sitt arbete, något de inte verkar vara bortskämda med. Det visar också på sådant som båda parter måste bli bättre på: forskare på att förklara sitt arbete för stressade journalister, och journalister på att försöka se hela processen i forskningsarbetet och inte bara det spektakulära resultatet. Dessutom träffar man unga journalister, och extremt duktiga sådana, från hela Europa. Här finns de som ser praktikplatser på Washington Post och Bloombergs som självklarheter, vilket är både sjukt skrämmande och väldigt inspirerande.
Så från ”la dolce vita” med mikroorganismer, solcellsforskning och klimatanalyser är jag tillbaka i vardagen. På Barbro är allt sig likt, förutom då att kexpaketet som jag lämnade på skrivbordet har krympt betänkligt.
